Börjar bakvänt med det här inlägget på dessa fantastiska, mastodontiska klippor som finns på Irlands västra kust. De stupar 200 m rakt ner i Atlanten på en sträcka av flera kilometer.
Jag såg de uppifrån först men här visar jag från sjösidan som vi fick uppleva från båt.
Den här pelarklippan är lunnefåglarnas höghus. Miljoners fåglar bodde på klipphyllorna längs hela stupet. Maffigt. Det var disigt och soligt och sjön var lugn. Jag var röd som en tomat i syna efter denna dag.
Nu blir det från början...
Vi, jag och vännen Eva, kom per lokalbuss hit. Det var bara vi som fanns i bussen så chauffören tyckte vi kunde lämna våra kappsäckar i bussen för han skulle komma tillbaka om
2-3 timmmar och vi skulle då åka tillbaka till en stad som heter Ennis. Tacka för vi nappade på det. Bussigt folk, irländarna. Vi fick orden " Ladies, take your time. No problem." ofta när vi skulle i och ur bussar med vår packning. Och hjälp förstås.
Kargt men grönt och beteshagarna går ända fram till stupen.
Ett fåtal affärer var inbyggda i marken så de störde inte miljön. Snyggt gjort.
Det finns ett stort turistcenter inbyggd i berget också och det syns knappt.
Varningsskyltar och skyltar om erbjudande till stödsamtal finns det men bara ett par stycken.
Klart att det är lätt att hoppa här om man vill.
Kändes farligt, men härligt. Vackert.
Bortom horisonten är Amerikat. Bara de´?!
Bortom horisonten är Amerikat. Bara de´?!
3 kommentarer:
Vackert!
Jonsson
Gud så vackert, du förstår väl att jag inte alls är avis ;) haha. Så, förstår att du haft en underbar resa men jag gissar att resan hem över inte var lika trevlig, men känner jag min faster rätt så höll du nog modet och humöret upp ändå och var glad över allt du fått upplevt :) Ser fram emot att få se fler bilder ! Vi får se till att råkas något här framöver :)
Kramar Anna
Jag förstår om det pillrade i magen när ni gick längs det stupet.
Skicka en kommentar